ATEX-direktivet är uppdelat i två huvudförordningar:

ATEX-direktivet 2014/34/EU (Produkter)
Den reglerar design, tillverkning och försäljning av utrustning och skyddssystem för explosionsfarliga områden. Den gäller för tillverkare och leverantörer.

ATEX-direktivet 1999/92/EG (arbetstagare)
Den fastställer minimikraven för hälsa och säkerhet för arbetstagare som arbetar i potentiellt explosiva miljöer. Den är avsedd för arbetsgivare.

ATEX-märkning

ATEX-märkningen är avgörande för att identifiera säkerhetsfunktionerna hos utrustning avsedd för explosiva atmosfärer. Ett typiskt exempel på en märkning kan vara: CE 0081 II 2 G Ex db IIB T4 Gb

CE: Uppfyller europeiska standarder.

0081: Nummer på det anmälda organet (valfritt).

II: Enhetsgrupp:

Jag: Gruvor.

II: Andra miljöer än gruvdrift (industriell, kemisk, etc.).

2: Utrustningskategori (riskmotståndskraft):

1: Kan användas kontinuerligt i högriskområden.

2: För områden med måttlig risk (zon 1/21).

3: För lågriskområden (zoner 2/22).

G/D: Atmosfärstyp:

G: Gasformig atmosfär.

D: Dammig atmosfär.

Exempel: Utrustning som uppfyller explosionsskyddskraven.

db: Skyddstyp (till exempel indikerar db explosionssäker kapsling).

IIB: Gasgrupp:

IIA: Mindre brandfarliga gaser (metan).

IIB: Medelbrandfarliga gaser (etylen).

IIC: Mycket brandfarliga gaser (väte, acetylen).

T4: Maximal yttemperaturklass (T1-T6, där T6 är den lägsta gränsen).

Gb: Utrustningens skyddsnivå:

Ga/Gb: Gasformig.

Från/Till: Dammig.

ATEX-zoner

Arbetsområden klassificeras efter frekvens och varaktighet av närvaro av explosiv atmosfär:

Zon 0 (Gas) / 20 (Damm): Konstant eller långvarig närvaro.

Zon 1 (Gas) / 21 (Damm): Tillfällig närvaro.

Zon 2 (Gas) / 22 (Damm): Sällsynt och kortvarig förekomst.